Det finns så många starka kvinnor.
Det finns så många starka kvinnor och jag träffade en av dom igår. Vi kvinnor möts på gator och torg varje dag, vi finns överallt och vi bär på olika levnadsöden. Ser vi varandra? Vill vi se, får vi se?
Bilden är från Nordiskt Forum i Malmö i våras
Om man på riktigt är intresserad av sina medsystrar och medmänniskor då ställer man frågor för att man är intresserad och vill veta men samtidigt hur mycket mäktar man med att ta in och bry sig om i vårt mångkulturella samhälle. Hur mycket främmat mäktar man med och hur mycket olikt orkar vi sätta oss in i, många av oss känner att det räcker nu. Vi känner inte igen oss och ej heller vill vi göra avkall på det som är vår nedärvda kulturella identitet. Vi svenskar och nordbor har en stolthet i vår kultur, vi kan dela med oss men vi vägrar att gå baklänges till något vi ej önskar tillbaka till. Tillbaka och tillbaka vi har aldrig varit där.
Det är mannens värld ute i vida världen och där mannens ställning är som starkast och störst där har religionen/ideologierna det allra största greppet om individen och kollektivet. Som kvinna har man det som synes bra om man rätar in sig i ledet och gör som man ”alltid” har gjort. Skamkulturen som vi fick liksom på köpet med den stora invandringen, den skamkulturen har tagit steget in i vårt samhälle. Alla kulturer är inte lika värda och det måste vi för vårt bästa inse så att vi inte får något som ingen mår bra av.
Det är så populärt i Sverige att hävda att vi lever i en global värld utan gränser och att vi kommer varandra nära. Om vi då väljer att se, då ser vi hur andra har det och det vi ser är att det blir ingen mänsklig smältdegel, vi blandar oss ogärna med varandra. Det splittrade svenska samhället är under uppbyggnad.
Borta bra men hemma bäst och får man inte som nykomling till Danmark lov att hämta sin fru från hemlandet då reser man över bron och hamnar i Malmö, det är vår verklighet som malmöbor. Det kan fungera bra om den fru man valt eller fått av sin farbror och faster fogar sig, fogar sig så som en kvinna ska enligt kulturella och religiösa normer och rättesnören. Den som inte fogar sig riskerar allt. Västerländska feminister varken ser eller hör och jag inser att den rörelsen är intet värd.
Vi helt vanliga kvinnor med båda fötterna på jorden och som inte anammat diverse politiskt korrekta modenycker vi har allt att ge och allt att förlora. Förlorar vi, då blir Sverige för våra barnbarn ett mycket olikt land att växa upp i än det land som såg oss födas.
Att som kvinna eller man resa in i och bosätta sig i ett västerländskt samhälle som vårt och möta oss starka svenska kvinnor gör att mycket vänds upp och ner. Mäns och kvinnors lika värde kan te sig mycket frestande att ta till sig för de medsystrar som vågar och är tillräckligt starka för att utmana inte bara mannen utan mer eller mindre hela släkten. Om vi vågar ger vi verktygen för kvinnorna att säga nej till mannens och hemkulturens mansvärld, den manliga uppgiften är att fostra sin ägodel. Vi måste även bistå kvinnor när hennes hemlands man tar sig fler fruar. Här snackar vi ansvar på riktigt.
Man vet vad man har men inte vad man får och jag undrar om den kvinna som har kommit från kultur från fjärran land får ha hälsan och livet kvar om hon på riktigt vill vara en medsyster till dig och mig. Får hon behålla barnen om hon och dom anammar svensk kultur?
Vi svenska kvinnor och män har allt att vinna på att stå starka i vår kultur då vi har nya svenskar som efter ett tag ser att vårt sätt att leva sida vid sida är eftersträvansvärt, vårt självklara sätt att leva sida vid sida gör för en del av de nya svenskarna värt att offra livet för att leva som vi. När man inser vad en del av oss offrar för att leva svenskt blir man förstummad.
I vårt land finns det många som vill ta del av det typiskt svenska västerländska sättet att leva på och det finns även de som måste kämpa och ta strid för att kunna leva så, vi måste sträcka ut en hand i deras kamp. Vi får aldrig ge efter för de i samhället som trampar på vår kultur och historia, dessa krafter och människor finns runt omkring oss och de är för det mesta sedan urminnes tider rotade i landet.
Det är naturligt, stort och helt rätt med jämställdhet mellan män och kvinnor, flickor och pojkar. Kvinnors och mäns lika värde är inget som kommit till oss av sig självt och jämställdhet kan såklart försvinna och fasas ut till förmån för något annat om vi inte ser upp och håller fast vid våra ideal. Skamkultur är inget för oss, hedersamt är det att värna våra döttrars och söners lika värde.
Kvinnor har i alla tider varit de som för sin egen och barnens skull tagit steget för förändring till mer jämställdhet mellan man och kvinna. I vårt land lever kvinnor som vill leva svenskt men inte får. Ser vi varandra? Vill vi se, får vi se?
Eva-Marie Olsson Malmö
