Nedanstående artikel är från Dispatch International.
Historien är full av dem, desinformatörerna som i skydd av sin journalistiska gärning fabricerar rena lögnhistorier eller vidareförmedlar desinformation: Jayson Blair på New York Times; Jørgen Dragsdahl på danska Information; Stephen Glass på The New Republic. Nu stiger journaliststuderande Bilan Osman, kopplad till Expo, fram som en som också verkar ta lätt på sanning och källor.
Bilan Osman från hennes Facebook
Knappt hade Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson berättat om sin uppväxt i SVTs Nyfiken på partiledaren, förrän tidningarna fylldes med gamla lärare och skolkamrater som påstod att Åkesson ljög. Det hade inte alls funnits invandrargäng i Sölvesborg, han överdrev eller till och med hittade på alltsammans.
Men när 22-åriga Bilan Osman, som har rötter i Somalia i en debattartikel i Expressen påstod att hennes lågstadiefröken lärt henne att Gud glömde de svarta i ugnen (!), var det ingen som ifrågasatte rimligheten i detta.
”Jag var sju år och denna dag skulle vi prata om det där jobbiga – rasism. Eller som läraren pedagogiskt förklarade det: ’Varför några är dumma mot andra som inte delar deras hudfärg.’ Mot bakgrund av att några elever på skolan utsatts för rasistiska kränkningar.
Min fröken började. Förklarade ”hur Gud la människan i en ugn, hur Han gjorde allt för att få till den perfekta skapelsen.” Och sedan kom den, slutklämmen.
”… Och när Gud skulle skapa den svarta människan la han även henne i en ugn. Men i sin iver att få till sin skapelse råkade han bränna henne. Därefter skickades hon till Afrika.”
Varken jag eller någon annan på Dispatch Internationals redaktion finner det rimligt att tro att svenska lärare skulle påstå något så dumt. Så vi ringde upp rektorn Michael Johansson på Slestadsskolan i Linköping och bad honom kontrollera påståendet. Han skrattade och sa att under alla hans år i skolvärlden hade han aldrig hört talas om något så vanvettigt.
En timme senare ringde han tillbaka:
–Bilans lågstadielärare gick i pension för flera år sedan, men jag har talat med många av hennes kolleger och alla säger samma sak: ”Det är helt befängt.” Visst kan det ha funnits dåliga lärare genom åren, eller konstiga vikarier, men att den här läraren skulle ha uttryckt sig så är helt osannolikt, säger Michael Johansson.
5 februari publicerade Expo Idag en artikel signerad Bilan Osman med rubriken ”Antimuslimska hatbudskap på kvinnas dörr”.
Här intervjuas en kvinna vid namn Mona som säger att hennes granne berättat för henne att det suttit otäcka lappar på hennes dörr. På den ena stod det ”Här bor det en Islamhora som ska dö i helvetet” och den andra var en bild ”på vad som tros vara griskött”.
Artikeln innehåller inga bilder på de påstådda lapparna, grannen har inte intervjuats och framförallt finns det inga citat från polisen eller utdrag från polisanmälan.
Dispatch International har varit i kontakt med flera polisdistrikt i Stockholm, och framförallt med den så kallade hatbrottsgruppen. Ingen kan hitta denna anmälan. Daniel Godman på Hatbrottsgruppen skriver till oss att de inte kan hitta någon information alls om detta ärende, och inte vet var de ska söka eftersom Expo-artikeln inte innehåller några uppgifter om var i Stockholm brottet ska ha inträffat.
Man kan också fråga sig varför denna händelse inte fått mer uppmärksamhet i övriga medier. Den innehåller ju allt det som medierna älskar att skriva om: rasistiska svenskar som utsätter stackars muslimer för hatbrott.
En av de poliser vi var i kontakt med sa att ärendet kan ha hamnat mellan stolarna, men det trodde inte Hatbrottsgruppen på, eftersom hatbrott är högt prioriterat och tas på största allvar.
Bilan Osman var också en av kvinnorna bakom ”hijab-uppropet”. Det började med att en beslöjad muslimsk kvinna i Farsta skulle ha blivit attackerad. I en debattartikel i Aftonbladet skrev Bilan Osman och några till:
”En höggravid trebarnsmor blev misshandlad på en parkering i stockholmsförorten Farsta under fredagen då en främmande man började dra i hennes slöja och kläder samtidigt som han skrek att ’såna som du ska inte vara här’. Han dunkade hennes huvud mot en bil så hårt att hon förlorade medvetandet. Polisen larmades tre gånger innan de till slut dök upp, och väl på plats menade de att det inte fanns tillräckliga grunder för att utreda händelsen.”
Det lät ju alldeles förfärligt, och inom loppet av några timmar hade Bilan Osman och hennes muslimska väninnor fått höga politiker som Gudrun Schyman och Åsa Romson att lägga ut bilder på sig själva i slöja, och kort därefter fick de ett möte med justitieminister Beatrice Ask.
Ett par månader senare, efter idoga försök att hitta bevis för att attacken över huvud taget ägt rum, lade polisen ner det hela. De hade då tittat på bilder från övervakningskameror, efterlyst vittnen och undersökt det saliv som påstods härröra från förövaren – vilket visade sig innehålla kvinnans eget dna.
Det är lätt att drabbas av misstanken att hela historien var uppdiktad som ett led i Bilan Osmans kampanj för att offerstämpla såväl svarta som muslimer, och utmåla vanliga svenskar som våldsamma rasister.
Och trots den nedlagda förundersökningen och mediernas försiktiga antydanden om att det kanske aldrig inträffat, så är det som sitter fast i människors minnen just det som Bilan Osman vill: Svenskar trakasserar och överfaller muslimer.
I ett normalt land hade en ”journalist” som Bilan Osman aldrig fått anställning på någon tidning, radio- eller tv-station. Och om det ändå hade hänt, hade nyhetschefen begärt att hon skulle styrka sina historier, annars kan de inte publiceras.
Men Sverige är inte längre normalt. Journalisternas varningsklockor har slutat ringa varje gång budbäraren har den ”rätta” hudfärgen eller religionen. Bilan Osman bjuds in till Sveriges Radio som expert på rasism och hatbrott, Expressen, Aftonbladet och SVT Debatt publicerar hennes debattartiklar utan minsta faktakontroll och Expo Idag tar in artikeln om ”Mona” trots att den är illa skriven och inte ens håller verkshöjd när det kommer till fakta.
