I alliansens Sverige urholkas välfärden, heter det, när den inte krackelerar, monteras ner eller kort och gott förstörs.
Att ”något håller på att gå sönder i Sverige” är ett av Stefan Löfvens favorituttryck och med det vill Socialdemokraternas ordförande förmodligen förmedla just detta: en oro över att grunden för den svenska välfärden eroderar.
Genom denna retorik ska valet 2014 målas upp som ett ödesval: går det lilla som återstår av detta en gång stolta folkhem att rädda undan de nyliberala hordernas härjningar i regeringskansliet Rosenbad?
Så framgångsrik har denna verklighetsfrämmande historiebeskrivning blivit att en klar majoritet – nästan sex av tio tillfrågade – i en Sifomätning gjord för SVT:s Agenda, svarar att det är ganska dåligt eller mycket dåligt att införa ett femte jobbskatteavdrag.
Ett femte jobbskatteavdrag kan, som prioritering betraktat, sannerligen diskuteras. Men det rör sig om 12 miljarder kronor. Det motsvarar halvannan procent av statens skatteinkomster nästa år på totalt drygt 811 miljarder kronor. En skattesänkning som S inte ens vill ta bort, även om de ogillar den.
Ibland är skillnaden mellan god välfärd – enligt Socialdemokraterna – och raserad välfärd verkligen hårfin.
I själva verket lever svenskarna fortfarande i den bästa av världar, med den bästa välfärden. Och – trots jobbskatteavdrag – med ett skattetryck i världstopp.
Jo, det finns självklart brister. Men det bästa sättet att skapa resurser till vård, skola och omsorg är fler människor i arbete, fler som försörjer sig själva och betalar skatt. Arbetslinjen, helt enkelt. Välstånd måste skapas innan de fördelas.
Den utbredda acceptansen för högre skatter är märklig inte minst med tanke på hur liten klokskap politiker ofta uppvisar när de hanterar andras pengar.
I boken 365 sätt att slösa med dina skattepengar (Hydra Förlag) har Martin Borgs samlat just så många exempel på slöseri med offentliga medel, stora som små.
Som Värmlands rovdjurscenter, som skulle vända den negativa utvecklingen för Hagfors kommun, invigt 2000, idag avvecklat, efter att ha kostat kommunen runt 40 miljoner kronor.
Som Timrå kommun som satsat 81 miljoner sedan 2003 på hockeylaget medan kaffet till de boende inom äldreomsorgen skulle ransoneras.
Som när komikern John Cleese skulle bli dragplåster på en konferens i Helsingborg, men inte drog tillräckligt många. Konferensen ställdes in, men det kostade ändå en halv miljon att avboka Cleese.
Snacka om skämt på skattebetalarnas bekostnad.
Om ”varje förslösad skattekrona är en stöld från folket”, som Malmösonen och mångårige ministern Gustav Möller (S) en gång sade, då är politiken en enda lång, ständigt pågående stöldturné.
Ovanstående kommer från Mats Skogkär i Sydsvenskan. Tyvärr saknas några exempel från vårt mest mångkulturella paradis Malmö.
Malmö får i år enligt prognos 4,312 miljarder och nästa år enligt budget 4,449 miljarder, en ökning med 3,2 %, av landets övriga skattebetalare i socialbidrag för att kunna fungera. Det är ungefär en tredjedel av Malmö totala budget eller 15 000 kronor per invånare.
-Pettersson fattar inte att Malmö behöver så mycket pengar när invandring är så lönsamt…
