Från Eva-Maries Facebook
Under krigsslutet 1945 förvandlades Malmö Museum från ett offentligt museum till en flyktingförläggning och de kvinnor och män som räddats ur nazismens koncentrationsläger genom Röda Korsets räddningsaktion flyttade in för ett tag i Malmö hus.
Krigssargade människor anlände till Malmö med de vita bussarna, människor som alla bar spår av nazismens vidriga ogärningar. ” Det var så fint, vi kom till ett slott. Jag var tvungen att ta av mig min fina kappa som jag köpt för bröd, jag var tvungen att sälja mitt bröd för en varm kappa annars hade jag frusit ihjäl…..och nu skulle den kastas…”
Denna utställning om De vita bussarna och om vittnesmål om hur det var då för 70 år sedan visas på Malmö museum. Det var med vördnad och allvar jag satt ner en stund för att lyssna på inspelade vittnesmål, gripande vittnesmål som gjorde ont i mig. Krigets fasor som var då finns rester av än idag, mitt bland oss.
Svenska ungdomar vittnade i dokumentärfilmer om tomheten om att något fattades, de berättade om att de visste att den äldre generationen bar på sådant som smärtade alldeles för mycket för att dela med sig till någon. Jag lyssnade på unga människor från idag som kände att något fattades, vad var ”hemligheten” mormor och morfar bar på, och om funderingar och sorgen efter kusiner som aldrig blev till. Tomheten av att på farfars sida var det tomt.
Och nu till vad man kan förvänta sig av min stad Malmö, såklart fanns det även en film om de ensamkommande barnen som kommer till vårt land idag. Inte ens en gång när man uppmärksammar krigsslutet för andra världskriget och nazisternas förintelse av judar kan man låta bli att dra paralleller till det som inte alls kan jämföras.
Vid pennan
Eva-Marie Olsson.
Malmö
