INVANDRING. Att främmande djur i nya omgivningar inte är så bra visade sig när den brittiske immigranten Thomas Austin år 1859 släppte ut 24 kaniner på sina ägor i den australiensiska delstaten Victoria. Kaninerna påminde honom om hans forna hemland, och han hävdade att ”några få kaniner kan ju inte göra någon skada”.
Flera farmare i trakten följde Austins exempel. Hundratals kaniner släpptes ut, och jägarna jublade. Men beståndet ökade förfärande snabbt.
På tio år blev kaninerna så många att jägarna kunde fälla två miljoner djur per år utan att det märktes någon skillnad.
Kaninerna glufsade i sig allt de kom åt. Bönderna rapporterade om erosion på åkrarna där kaninerna grävt, och ett okänt antal växtarter utrotades helt.
År 1894 hade kaninerna nått gränsen till västra Australien och hotade förstöra hela landet. Regeringen beslöt att försöka förhindra katastrofen. Åren 1901–07 reste tusentals arbetare omkring 325 mil staket som skulle stänga ute kaninerna från västra Australien.
Först när forskarna upptäckt myxomatosviruset gick det att bromsa kaninplågan i Australien.
