INVANDRING. Morten Traavik är konstnär, regissör och resande grossist i illusioner och scenproduktioner runt om i världen.
Sedan fem år bor han i Sverige som beskrivs som en gåtfull blandning av en västtysk landsortsstad och sibiriska taigan. I Sverige ser han med vemod och stolthet hur massinvandringens följder hemlighålls på ett sätt som till och med Shakespeare skulle vara imponerad av.
När Morten Traavik skriver sitt inlägg i Dagbladet har Migrationsverket precis presenterat de nya prognoserna över invandringen och 30 000 ensamkommande barn.
I opinionsbildningen om den pågående krisen, har fysiska bilder och retoriska tal om olyckliga och rädda barn haft en enorm inverkan på hela världen, där ett enda, hjärtskärande fotografi av en drunknad liten pojke för många blev en symbol för Europas hjärtlöshet, en starkt förenklad och felaktig bild av kriget i Syrien som har blivit den främsta orsaken till de migrationsströmmar som nu korsar Europa. (Du har säkert sett att jag skriver migranter och inte ”flyktingar” så se upp för mig, jag är farlig). Termer som ”ensamkommande barn” och ”flyktingbarn” är uppenbarligen inte neutral. För alla, utom möjligen en lågpannad nynazist, kan se att dessa ”barn” nästan utan undantag är unga män från de sena tonåren och uppåt i åldrarna som kallas flyktingbarn eftersom det berättigar dem till att få asyl.
Öster om kölen publicerade publicerade Göteborgs-Posten nyligen ett reportage om ett barn som var ensamt i ett nytt land. 16-årige Zabi Nasro Ashoori från Afghanistan, hade flytt från sitt hemland med en helt förståelig dröm i bagaget om att leva i ett land utan krig. Zabi gillar boxning, amerikanska filmer och sociala medier, som han också använder för att hålla kontakten med vänner i olika stadier av resan mot eller över hela Europa. Han berättar att till två afghanska vänner som för närvarande bor i Turkiet, har han sagt att ”Sverige är bättre. Här får du boende, mat och får gå i skolan. De kommer att komma hit.”
-Pettersson säger att ni får läsa resten Morten Traavik i norska Dagbladet men han avslutar efter att ha levt fem år med det svenska språket, kulturen och de sociala normerna så ser han på stora delar av det svenska samhället med en blandning av skratt och förakt för att vi lever i en lögn och hela tiden lurar oss själva när vi kallar de unga männen barn…vi lever med en välmenande lögn och hatar sanningen.
