Nedanstående är skrivet av Johan Westerholm som beskriver sig själv som vänsterliberal bohem, republikan och agnostiker med politisk hemvist i svensk socialdemokrati. F.d yrkesofficer, exportsäljare och VD. Numer kan jag även lägga till statsvetare med inriktning på politisk teori och specialintresset politisk islam.
Porten till helvetet
Efter de sociala oroligheterna i Stockholmsområdet i våras har majoriteten av polisanmälningarna nu lagts ned, visar Ekots sammanställning. Av drygt 400 anmälningar om brott som polisen kopplar till oroligheterna, är 90 procent nedlagda. Och då gärningsman inte kan identifieras så kommer försärkringsbolagen betala ut en lägre ersättning för bland annat uppeldade fordon. De vill gardera sig för risken att bli utsatta för ett bedrägeri.
Till detta skall läggas en höjd våldsnivå i storstäderna, nu senast när två personer skadades i samband med en skottlossning i Hässelby Strand i västra Stockholm på söndagskvällen. I Luleå, Karlstad, Norrköping och nu Bohuslän växer bland annat MC-klubben Hells Angels genom att ta över mindre klubbar. Samtidigt vinner lokala gatugäng i storstäderna mark. Det sistnämnda märker jag av dagligen denna sommar. Gatugängen, och attityderna, växer och förändras.
Polis, och rättsväsende, står i underläge med resursbrist men även av egen förskyllan. Pinnjakter inom polisväsendet där alkoholkontroller ger fler plus-poäng inför kommande befordran än närvaro i preventivt syfte drar ner det förebyggande arbetet. Polisutbildningen akademiseras istället för att fokusera på yrkeskunskaperna samt en allmän urlakning av polisiär närvaro i vardagen. Poliserna sitter hellre kvar i sina trygga bilar än rör sig bland skattebetalare, medborgare och annat löst folk. Det blir allt vanligare att ordningsvakter och väktare får ta de första, och värsta, stötarna. I några av miljonprogramområdena åker inte polisen in om de inte har väktare med sig, de som är där till vardags. Ofta är dessa väktare ensamma, i bästa fall utrustade med skyddsväst och s.k. knivhandskar. De sistnämnda är handskar som kan stå emot kanyler och knivar för att skydda mot blodsmitta som Hepatit och HIV. Jag blir alltid lika munter när jag drar på mig mina och jag vet att samtidigt så ser akutmottagningarna ut som stridszoner. Om jag blir skuren eller stucken så väntar en lång resa av osäkerhet om resurserna finns att ta hand om mig.
I orten Gamleby i Småland, för att ta ett annat exempel, finns polis närvarande en förmiddag var fjortonde dag. Om orsaken är personalbrist eller inte vet jag ej men att vara ”bysnut” eller närpolis är inget som har hög status i polis- eller politikerkåren. När det borde vara tvärtom.
I Dagens Industri kunde jag läsa i pappersutgåvan i fredagens nummer att markägare, i ren frustration över att inte kunna skydda sina intressen för det ökade antalet bärplockare, nu blockerar vägar med stenar och diken eftersom polis och rättsväsende inte hörsammar deras behov. Till att råga på allt, nu när jag är på väg för en dags arbete i ett av alla dessa miljonprogramområden, så bär jag med mig Veronica Palms uttalande om att hon kände fysisk rädsla för många av företrädarna som de från Svenskarnas Parti för att ta ett exempel. Ja, det är obehagliga individer. Men det finns värre där ute och jag, med mina kollegor och med de poliser som trots allt försöker göra sitt jobb, förväntas att inte vara rädda. Och vi känner med Palms uttalande inte direkt att vi har något att falla tillbaka på om och när vi skulle behöva stöd. Jag vet att jag kan upplevas tjatig med detta men jag stör mig så oerhört mycket på det uttalandet. Det går bra att med knuten näve och gapig attityd sjunga Internationalen och kamp men när det gäller i praktiken så smiter de undan. Våra främsta företrädare har ingen lust att stå i frontlinjen.
Hela denna utveckling är mycket allvarlig. Och den har tagit fart. Det är dock först nu vi börjar se siffror på den i form av värderingsskiften och annat. Jag vet numera att i några orter i Mellansverige så är detta den första sommar som de boende inte besöks av bärplockare. Varför är inte svårt att förstå när jag ”bakvägen” kunde ta mig in i en av alla dessa grupper på internet och se vad som pågår. Något så välorganiserat har jag sällan sett och de har i dessa fall lyckats med det som polis och andra misslyckats med. De har skrämt bort dem och satt bilden att ”hit kommer ni inte”. Det behövs inte någon konsekvensbeskrivning, mer bara konstatera ett sakläge. Effektivt och jag kan bara ana mig till hur det kommer sig att ett enkelt konstaterande har denna verkan numera. På samma sätt finns det nu tendenser i andra former av brottsprevention. Förtroendet för polisen är rent generellt lågt och för politiker ännu lägre i dessa sammanhang. All time low skulle jag säga, numera säger jag inte att jag är fritidspolitiker. Varför? Hur kul är det att bli spottad på ställer jag då som motfråga. Inte av rädsla, det ligger inte för mig. Snarare trött på att bli spottad på när jag för mitt politiska engagemang kan räkna hem 28:50 i timmen när alla kommunalhandlingar lästs igenom och när mina högre meriterade partikamrater smiter undan. Bekvämare med möten på partikansliet än att vara ute och verkligen vara närvarande. Och det skär i hjärtat när jag ser min kollega innan varje arbetspass ta fram teckningen han fick av sin dotter med texten ”Til verldens besta pappa” i spretig stil. Han gör det varje gång vi går på för att komma ihåg att han inte får ta några risker för att kunna komma hem igen. Trots det så tvingas både han och jag ta risker bara för att den politiska nivån är mer intresserade av att förlänga sina förmåner, köpa rapporter från PR-konsulter och triangulera sönder hela det politiska mittfältet i tron på att det löser något.
Med en politikerkår, framför allt de som säger sig vara vår frontlinje, som skakar av skräck i TV och hellre manövrerar runt partistadgar och sina egna behov så blir det inte bättre än så här. Polisen och statens våldsmonopol blir experimentbänk för olika former av akademiska och pacifistiska experiment samtidigt som andra då förutsätts implicit hålla ordning på samhället. Då öppnas dörrarna till ett rättssamhällets haveri.
Och då öppnas dörrarna på sikt på vid gavel till något som skulle få kravallerna i Husby eller skottlossningen i Hässelby att verka vara en rätt vanlig dag. Att verka normativt. Dörrarna till helvetet. Där står vi. Ensamma som det ser ut. Och om det är någon som tror att även mitt förakt inte växer så är jag benägen att säga att de har nog fel vilket känns märkligt då jag en gång trodde att ett politiskt engagemang kunde förändra samhället. Jag vet bättre nu. Jag har sett tillräckligt av politikens insida för att inse att det är inte där förändring av samhället sker än mindre att det är där vi skyddar samhället och de humanistiska värderingarna.
Det sker någon annan stans. Jag undrar bara var. Och det börjar bli bråttom för i varje fall mig att hitta den för ju längre tiden går, ju närmare porten till helvetet rör vi oss. Men alla verkar inte ha lika bråttom när jag ser mig runt i politiken i allmänhet och mitt parti i synnerhet. Av någon märklig anledning.
