INVANDRING. De kom för 20-30 år sedan, i början brydde sig ingen, de var så få och mest ett pittoreskt inslag efter vägkanter och hyggen. En del tyckte och tycker att de är vackra men de är invandrare som tränger undan det mesta i som kommer i vägen.
Åren har gått och de har blivit många fler med en skrämmande hastighet, de tar över där de drar fram och de inhemska går under. De flesta i urbefolkningen är totalt ovetande om faran eller bryr sig inte. De tycker det är fint med det nya och struntar i den gamla kulturen.
Man kan till och med säga att integrationen har lyckats, de har till och med tagit över det svenskaste vi har – midsommar.
Invandraren sitter snart på var och varannan Midsommarstång och de allt färre flickor som fortfarande plockar sju sorters blommor på årets ljusaste natt för att drömma om sin kommande kan knappast undvika invandraren.
Jag pratar naturligtvis om blomsterlupinen, denna fräcka invandrare som tar plats där prästkrage, blåklocka, förgätmigej, mandelblom, käringtand och andra ska växa.
När man vant sig vid den första tidens skönhet ser man att den är skräpig och ful, dessutom är den giftig och duger inte som djurfoder.
Den är som andra främmande arter i vår fauna inte välkommen, se ur det gått med signalkräftan och minken, rena naturkatastroferna. Trots att det ytligt sett berikar mångfalden är det precis tvärtom. Invandraren har på vissa platser blivit så vanlig att den hotar mångfald och de inhemska.
Invandraren ska bort, det blir inte enkelt, den måste ryckas upp med rötterna om den inte ska ta över vårt land…
Invandraren fyller diket där det förr växte prästkragar, blåklockor, klöver och mycket annat. Mångfalden har ersatts med enfald.
