Thomas Gür har skrivit nedanstående på SvD Opinion
Det mest förunderliga inslaget i årets Almedalsvecka var de debattörer från vänster som hävdade att mörkhyade invandrare inte kunde/borde vara politiskt engagerade som borgerliga, liberaler, eller högerfolk i allmänhet.
Om en mörkhyad invandrare är moderat riksdagsman t ex, så är det antingen synd om honom, som inte vet sitt eget (sin egen ras) bästa, eller så vet vederbörande vad han gör, och då är han en förrädare mot saken/rasen – en ”husneger” (den anklagelsen uttalades också i verkligheten). Argumentationslinjen följer sålunda den kända principen: Krona, jag vinner, klave, du förlorar.
Men det handlar mer än om bara ett fult debattknep. Med denna utgångspunkt är den mörkhyade politikern inget annat än sin hudfärg – hans person, meriter, de identiteter som han ser som sina (ung/gammal, akademiker/kroppsarbetare etc) är irrelevant. Hudfärgen bestämmer (bör bestämma) den politiska tillhörigheten.
Hur hamnar man i en sådan analys? Utgångspunkten är att Sverige är ett samhälle med en så stark rasistisk hierarki med ”vita” i toppen och ”svarta” längst ned, att alla andra bestämningar (kön, inkomst, klass, individuella val etc) är ovidkommande i ett politiskt perspektiv. ”Rastillhörigheten” bestämmer ens sociala vara, för att parafrasera Karl Marx. Med det synsättet kan Sverige likställas med apartheids Sydafrika eller Jim Crow-lagarnas amerikanska sydstater. ”Svarta” som då hävdar att de inte ser förtrycket, lider av ”falskt medvetande”, eller så är de ”köpta” och gör karriär genom att trampa på sina rasfränder.
Vad vi ser är en tankemodell som importerats från helt andra länder och helt andra tider och som projiceras på Sverige av idag. Den politiska och förment socialvetenskapliga terminologin blir därefter (”rasifiering”, ”pigmentokrati” etc). Det är inte annorlunda än när svenska maoister för drygt fyrtio år sedan försökte applicera de kinesiska kommunisternas analysmodell för revolutionen på det svenska samhälle som redan då höll på att lämna den industriella eran bakom sig.
Att beskriva Sverige som rasismens högborg i världen är givetvis nonsens, om än konsekvent nonsens. En förkrossande majoritet av såväl invandrade som infödda avvisar en sådan Sverigebild.
Problemet är att det finns en grogrund för vanvettet i den politiska huvudfåran. Ledande politiker ur de bägge blocken har länge torgfört förklaringar till utanförskapet bland invandrare i Sverige som en följd av strukturell diskriminering, rasism och främlingsrädsla. Detta trots att vårt land är bland de mest toleranta och öppna i världen.
Och så länge som självspäkningen fortsätter, kommer också dårskapen om det genomrasistiska Sverige att ständigt reproduceras i den politiska debatten.
Thomas Gür är född 1959 i Turkiet, journalist, företagare, krönikör m.m.
-Pettersson gillar Thomas som frånsett ovanstående och mycket annat har skrivit det stående inslaget i högerspalten om att
De hånskrattar åt oss
Om du kommer från Mellanöstern ser du med förundran på skandinavisk samhällssyn. Du kommer från ett ställe som kännetecknas av blodiga strider mellan en lång rad grupper. Så din utgångspunkt är självbevarelsedriften. Den utgångspunkten tar du med till Skandinavien. Landet som du kommer till ser ut att ligga öppet med en massa fördelar som väntar på att bli utnyttjade. Så uppstår bidragsutnyttjandet, föraktet för det nya landet och synsättet ”det ju bara är svenskarna man lurar”.
Ovanstående rader har skrivits av Thomas Gür
